Jag är Claudia. Jag skriver koden.

Jag började inte i mjukvara. Jag läste företagsekonomi och tillbringade tillräckligt mycket tid nära den operativa delen av riktiga företag för att utveckla ett mycket bestämt missnöje: mjukvaran beskrev nästan alltid en databas i stället för arbetet. Chefen, revisorn, säljarna eller receptionisten fick alla samma skärm, och var och en av dem måste översätta den till sitt eget jobb innan de kunde använda den.

Det missnöjet är fortfarande det mest användbara jag har. Det är därför jag frågar om processen innan jag frågar om funktioner, och därför den första frågan jag har om vilket projekt som helst är vem som ska sitta framför det hela dagarna.

Vad jag faktiskt har gjort

Sju år av mjukvara i produktion. Omkring 90 plattformar levererade som oberoende utvecklare, där jag skötte varje del själv: kraven, datamodellen, gränssnittet, bygget, servern och åren av support efteråt. Den perioden lärde mig mer om hur system fallerar än all läsning i världen, för det var jag som fick telefonsamtalet.

Sedan två år där skalan växte betydligt. Först som enda utvecklare på en leadgenereringsplattform som sålde i USA, där jag utformade och tränade en scoringmodell från noll som skulle ersätta ett tredjeparts-API, och byggde telefonimodulen i ett call center, compliance-delen och mobilapplikationerna runt den. Sedan dess större system inom vården: ett operativsystem för femton kliniker, en wellnessplattform med AI, en bokningsplattform och ett diagnostikverktyg - arkitekturen, koden och infrastrukturen under, allt mitt.

Genom åren blir kategorierna en ansenlig lista: CRM, SaaS, ERP, elektroniska patientjournaler, lagerhantering, HR-system, fintech, innehållshantering, e-handel, kommunikationsplattformar och annonsteknik. Vad den listan faktiskt betyder är smalare och mer användbart än det låter: jag bygger systemet som ett företag drivs på, inte en funktion ovanpå någon annans system.

Varför jag arbetar ensam

Inte av princip, och inte för att jag inte skulle kunna bygga ett team. Utan för att samordningskostnaden för ett team, vid den storlek på problem jag tar mig an - ett enda företags kärnsystem - oftast överstiger nyttan av de extra händerna, och kvaliteten kommer av att en enda person håller hela modellen i huvudet.

Det har en uppenbar gräns, och jag säger den hellre själv än att du ska hitta den: stora projekt skrämmer mig inte, men utvecklingstiden växer. Vid de stora projekten talar vi inte längre om veckor eller 1–3 månader, utan om många månader med 12–14 timmars arbete om dagen, för jag älskar det jag gör.

Utanför arbetet

Jag läser betydligt mer om hur företag fungerar än om programmering, vilket jag tror syns i det jag bygger. Jag talar rumänska och engelska flytande, och franska, spanska och italienska tillräckligt bra för att arbeta på dem. Jag sitter i Bukarest, och de flesta av mina kunder är någon annanstans.